LÄSVÄRT

Har hunden moral?
Av Randi Helene Tillung

Har hunden förmåga att utföra ett beteende utifrån etiska normer eller gör den bara det som den lärt sig lönar sig?
Som instruktör hör man ofta hundägare säga att ”Han vet att det han gör är fel, men han gör det ändå”, ”Du skulle se hur han skäms” och ”Han gör det bara för att djävlas med mig”. Allt detta är vanliga uppfattningar och finns även återspeglade i vissa hundböcker. Ett extremt exempel på detta hittar vi i Realistisk hundeoppläring av Stein Erik Solberg (1998), där det framhålls att ägaren kan se på hunden om den vet att den gjort fel och om den ser skuldmedveten ut skall du bestraffa den.
Vet egentligen hunden skillnad på rätt och fel? Om så är fallet kan vi säga att hunden har en form för moral. Detta borde i så fall revolutionera hela vår syn på djur. Om hunden besitter sådana egenskaper som vi vanligtvis bara tillskriver människan (och knappt nog det) borde det leda till stora förändringar i hunduppfostran. Att upptäcka att djur har moralisk förmåga skulle vara på samma nivå som att du kom hem en dag från jobbet och hittade ”Fido” djupt hänförd över en artikel om kinesisk lingvistik.
Olga Meyers radioprogram om fantastiska djur är enormt populärt. Själv har jag också en närmast övernaturlig syn på en hund jag var starkt knuten till under bandomen. Jag älskar att inbilla mig att Tanja förstod allt vi sa till henne och jag är säker på att jag kommer att möta henne i himlen. (Nu är det väl alltid så att de bästa hundarna är de som är döda…). Vad är det som gör att vi människor har ett så stort behov av att förmänskliga våra djur? Beror det på att vi kanske känner oss mer knutna till dem? Är det viktigt för vår egen självbild att känna att djuren gör saker av kärlek till oss?
Andra viktiga frågor kan vara: Varför gör inte djur dessa fantastiska handlingar hela tiden? Varför gör de det inte under kontrollerade förhållanden? Det är tämligen osannolikt att djur är så insiktsfulla att de inte vill avslöja sitt sanna jag för forskarna. En viktig vetenskaplig tumregel är den som kallas Occams razor eller Morgans Canon. Den säger att man alltid skall försöka hitta den mest närliggande förklaringen på ett fenomen. Alltså bör vi, innan vi drar konklusionen om att hundar är kapabla att tänka abstrakt och moraliskt, försöka förklara observationer utifrån känd teori.
Det är inte mycket som tyder på att hunden kan fundera över förgången tid eller över framtiden och att den kan tänka abstrakt så som vi människor gör. Hunden lär sig först och främst genom klassisk och operant betingning. När vi analyserar och modifierar beteenden är det viktigt att ha detta i åtanke. Jag skall försöka tydliggöra detta genom att ge två förklaringsmodeller på samma observation:
Observation:
Ägaren har skällt på hunden varje gång den har hoppat upp på fönsterkarmen. Hunden har slutat att hoppa upp när ägaren är hemma, men när den varit ensam, hittar ägaren omkullvälta krukväxter och märken efter tassarna på fönsterkarmen. När ägaren kommer hem och upptäcker detta, kryper hunden ihop, lägger på öronen och vänder bort huvudet.
Förklaringsmodell 1: Hunden har lärt sig av ägarens skällande att det är fel att hoppa upp på fönsterkarmen. Hunden hatar att vara ensam och för att hämnas på ägaren hoppar han upp i fönstret så att han river ner krukväxter och sätter tassmärken. Han har med avsikt gått in för att göra något som är fel. När ägaren kommer hem känner sig hunden skyldig och skamsen över det han gjort och kryper därför ihop.
Förklaringsmodell 2: Hunden har lärt sig av ägarens skällande att det är farligt att hoppa upp i fönstret när ägaren är hemma, men att det är tryggt när han är borta. Som en följd av detta ramlar krukväxterna i golvet och det blir märken efter hunden. Hunden kryper ihop i ett försök att undvika straff, något som den har erfarenhet av när ägaren kommer hem och uppvisar en speciell sorts kroppsspråk. Det blir förutsägbart för hunden att ägaren kommer att bestraffa den när han kommer hem. Hunden vet inte varför den straffas.
Som instruktör upplever man ofta att hundägarna gärna vill förmänskliga hunden och därmed använder den första förklaringsmodellen. Om de har fått detta synsätt från en av de många otroligt dåliga hundböckerna som finns på marknaden, eller om detta är en del av vår kultur, tradition eller något annat, kan jag inte svara på. Det hade varit otroligt intressant om någon hade kunnat hjälpa oss instruktörer att förstå detta bättre. (Se i övrigt ”Hundeliv i Norge” av Bjarne H. Sverkeli, Norsk Folkeminnelag, 1998).
En viktig funktion hos hundkurser är att bygga upp ägarnas kompetens så att hunden börjar förvänta sig initiativ från deras sida. Detta brukar beskrivas som att man “förbättrar kontakten”. Många hundar är trevliga och mycket sociala inomhus medan ägarna får problem direkt när de kommer utanför dörren. Ofta beror detta på att ägaren spelar fler roller inne än ute. Han saknar kompetens utomhus.
Det blir lite förenklat om man bara ser till det aktiva försvaret. Den här rollen är mer komplicerad än så. Unga djur springer till äldre när de blir rädda utan att de äldre går i försvar t.ex. därför att de vet att det som hände inte var farligt. Ordet trygghet ger en bättre beskrivning av vad det handlar om. Självsäkra, trygga individer hamnar högt upp i det sociala systemet.
Modell 1 tar utgångspunkt i att hunden är en moralisk individ och att den har förmågan att känna hämndlystnad, skuld och skam. Modell 2 tar utgångspunkt i känd inlärningsteori som i dag är det bästa verktyg vi har för att förstå, analysera och modifiera beteenden hos hundar.
När man väljer modell 1 har man valt at tro att hundar kan tänka abstrakt, i dåtid och framtid, och att de till exempel kan planera hämndaktioner. Hunden har medvetet bestämt sig för att göra något som den vet är fel, i syfte att plåga ägaren, även om det vet att den kommer att straffas. Och straff får den. Alla typer av straff får den, därför att vi överskattar hundens förmåga att tänka. Hur skall vi annars utifrån en sådan förutsättning kunna tala om för den vad som är fel? Denna luddiga förklaring ger hundar problem som de inte kan lösa och de blir följaktligen bestraffade för att göra fel.
Det är mycket tydligt en del logiska brister i en sådan förklaringsmodell. Om hunden visste att det var fel – varför gjorde den det då? Var det för att provocera? Visste den att den skulle bli bestraffad? Ville den bli bestraffad?
Det är inte bara hundens tankekapacitet vi överskattar med denna förklaring, utan också hur vi tror att hunden betraktar oss. Många verkar tro att hundar vill tjäna människan. Några hundtränare av den gamla skolan går till och med så långt att de påstår att ägaren är en primärförstärkare för hunden. Observerar man denna form av träning tar det inte lång tid att avslöja att förstärkaren är att undvika obehag (negativ förstärkning). Dessa hundtränare är bekymrade över att man använder mat under träning, för då jobbar ju hunden för maten och inte för dig! (mao ”muta”, översättarens anm). Det dessa hundtränare överser är att hundens motivation för att utföra beteendet är att undvika ett obehag – inte att få ett ”Duktig vovve” från ägaren.
Modell 2 ger både oss och hunden en bättre utgångspunkt. Denna modell kan hjälpa oss att förstå vad som utlöst beteendet och vad som upprätthåller det. På så sätt kan vi också sätta in åtgärder som fungerar och som inte behöver innebära något obehag för hunden. (De exakta åtgärderna finns det här inte plats att gå in på, men det rör sig om en gradvis ensam- hemma-träning baserad på en kartläggning av den aktuella hunden). Med en sådan utgångspunkt undviker man samtidigt att ge ägaren dåligt samvete av typen ”Vad har jag gjort för att få hunden att hata mig så att den vill hämnas? Älskar den mig inte längre? Kommer den någonsin att vilja älska mig igen?”. Med de raka förklaringarna som denna modell ger undviker vi att ge ägaren obehagliga och onödiga skuldkänslor och ger honom hellre möjlighet att utföra de enkla åtgärderna.
Inlärningsteorin baseras på åratals forskning och nitiskt utförda experiment. Det vore synd om all denna kunskap, som nog har stått många laboratoriedjur dyrt, skulle vara bortkastad. Från dessa experiment har vi lärt oss att hunden lär sig av de omedelbara konsekvenser beteendet får och associationerna mellan händelser som samtidigt uppstår. Hundar är fullständiga och oskyldiga egoister. Detta gör inte hunden mindre värd eller mindre spännande. Jag säger som Jean Donaldson och påstår att hundar inte är i behov av att tolkas utifrån myter – de är fantastiska så som de är!
Aktuell läsning:
Don’t shoot the dog, Karen Pryor, Sunshine books, 1984
Hundeliv i Norge, Bjarne H. Sverkeli, Norsk Folkeminnelag, 1998
Klikkertrening av din hund, Cecilie Køste og Morten Egtvedt, Canis forlag, 2001
Læringsteori, Frode Svartdal og Magne Arve Flaten, Ad Notam Gyldendal, 1998
Learning, Charles Cattania, Pearson Higher Education, 1997
The Culture Clash, Jean Donaldson, Atlantic Books, 1997
Through our eyes only?, Marian Stamp Dawkins, Oxford University Press, 1998

Översättare: Gerd Mortensen

Kopierat från: http://positivhundanalys.se/