Flockbildning och ledarskap
Av Lars Fält
I bland håller jag s.k. "Läsa Hund"-kurser där vi försöker beskriva hundarnas beteenden så noggrant som möjligt och sedan diskutera olika tolkningar av vad vi sett. En av de olika situationer som vi använder är en promenad där 4-5 deltagare och deras hundar går en tur på 20-30 minuter med hundarna lösa. Hundägarna registrerar hur många gånger deras hund tar kontakt med var och en av de andra. I förväg har vi kommit överens om vad vi ska räkna som "kontakt". Det finns olika modeller för detta t.ex. "inom en meter" eller några speciella kontaktsignaler.
Det har blivit flera hundra sådana små grupparbeten under årens lopp, och jag kan inte påminna mig något tillfälle där kontakttagandet har varit helt jämt fördelat mellan hundarna. Någon enstaka gång, främst när alla hundarna har varit minst tre år gamla, har antalet kontakter emellertid varit nära noll. Man kan utläsa mycket ur sådana små experiment, men en sak som är uppenbar, är att hundarna väljer vilka de ska umgås med i en situation med fritt val. Det uppstår tillfälliga grupper mellan individer som dras till varandra. Uppenbarligen har de flesta hundar preferenser och aversioner i förhållande till andra. Vad som ligger bakom detta kan vara mycket svårt att avslöja. Ofta föredras hundar av den egna rasen, och det beror nog mest på att de dras till individer som ser ut som den första “språkläraren” d.v.s. oftast modern.
Inom etologin har liknande processer mest studerats i samband med partnerval, ofta med svårförklarade men samtidigt mycket intresseväckande resultat. Hos hundar ser vi ibland hur uppfödarens och tikens val av lämplig avelshane inte överensstämmer, vilket gör att man ibland använder fasthållningar och andra tvångsåtgärder, något som jag personligen ogillar.
Preferenser och aversioner hos hundarna ser man också i deras förhållanden till människor. Hunden gillar en del av våra bekanta och undviker andra. I teorin och tyvärr ibland även i praktiken kan det därför hända att en hund har fått “fel” människa, vilket kan göra livet tillsammans påfrestande för båda.
Flocklivet
Det finns båda fördelar och nackdelar med flockliv. Hos en del djurarter har fördelarna vägt tyngre än nackdelarna och flockliv har utvecklats. Hos andra är det tvärt om. För att inte före resonemanget för långt, begränsar vi oss till en del faktorer som är viktiga för vargen/hunden.
Ett par typer av nackdelar är uppenbara - sjukdomsspridning och konkurrens. Sjukdomsspridning är alltid ett problem när individer uppträder tätt tillsammans. Drastiskt uttryckt skulle man kunna säga att om jag väljer att leva i grupp, betalar jag med risken att bli sjuk.
Inom en grupp blir det alltid konkurrens om resurserna - mat, vatten, sexpartner, utrymme, leksaker o.s.v. Det finns en påtaglig risk att resurserna inte räcker till alla. De individer som blir utan, har ett svårt val mellan att stanna kvar och att utvandra d.v.s. lämna gruppen - tillfälligt eller för alltid. Trots problemen har många djurarter utvecklat flockliv. Tydligen har fördelarna varit fler än nackdelarna.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en flock består av “hjälpare”. Ibland är hjälparfunktionen relativt enkel som t.ex. att det kan vara till fördel att vara många så att rovdjuren har svårt att rikta in sig på en enstaka individ - sillstim, flyttfågelflockar. Hos människor och djur som lejon, vargar och apor blir hjälparfunktionerna mer komplicerade. Det finns fler roller att spela i flockens liv. Hos vargen gör olika individer olika saker under jakten, vandringarna, valpvården osv.
Ställningen i gruppen
Äldre individer är ofta mer erfarna och kan därför “leda” de yngre till positiva erfarenheter, som till bytesdjur, bärställen, soptippar, skydd osv. Jag tror inte att det handlar så mycket om att “vilja leda” utan att djuren snarare gör olika saker för sin egen skull och att andra märker att det lönar sig att hänga med. Detta innebär att positionen i gruppen blir beroende av individens kompetens. I olika situationer riktas flockmedlemmarnas uppmärksamhet mot olika individer som förväntas agera därför att de tidigare visat sin kompetens i det sammanhanget. Individer med hög kompetens hamnar högt upp i systemet. De spelar många huvudroller i flockens liv.
Hundägare, som inte gör så mycket tillsammans med sina hundar - jag menar allt från vardagslivet till formell träning - skapar inte förväntan hos hunden. Hunden blir mindre intresserad av husse och matte därför att det inte lönar sig att ha uppmärksamheten riktad mot dem. Ägarna uppfattar hunden som olydig.
En viktig funktion hos hundkurser är att bygga upp ägarnas kompetens så att hunden börjar förvänta sig initiativ från deras sida. Detta brukar beskrivas som att man “förbättrar kontakten”. Många hundar är trevliga och mycket sociala inomhus medan ägarna får problem direkt när de kommer utanför dörren. Ofta beror detta på att ägaren spelar fler roller inne än ute. Han saknar kompetens utomhus.
Det blir lite förenklat om man bara ser till det aktiva försvaret. Den här rollen är mer komplicerad än så. Unga djur springer till äldre när de blir rädda utan att de äldre går i försvar t.ex. därför att de vet att det som hände inte var farligt. Ordet trygghet ger en bättre beskrivning av vad det handlar om. Självsäkra, trygga individer hamnar högt upp i det sociala systemet.
Det er svårt att lära hundägare att bli tryggare - det finns till och med de som köper hund för att de är rädda att gå ut när det är mörkt. Många säger att de vill ha en “vakthund”! Med den inställningen kan det bli tveksamheter beträffande positioner inom gruppen. De viktigaste komponenterna i ledarskapet är kompetens och trygghet. Många hundar lever med människor som saknar mycket av detta och därför är det viktigt att vi som håller kurser försöker ändra hundägarna så att hundarna får bättre och naturligare ledare i “sina” grupper.
Försvara sin position
Eftersom flera individer som lever tillsammans kan fatta olika beslut, finns det en risk att samordningen och hjälparfunktionerna kan gå förlorade. Därför behöver grupper någon form av social organisation. Det finns olika typer, men en som är mycket vanlig är den s.k. rangordningen. Man brukar försöka beskriva den som att individerna sitter på olika pinnar i en stege. Någon är nummet ett, någon är nummer två osv. Ju längre ner på stegen man sitter, desto större är risken att man blir utan i situationer med brist på resurser. Det finns en mängd faktorer som påverkar individers tendenser att sträva uppåt eller falla i systemet, allmän kondition, hormonsvängningar, ålder m.m.
Detta innebär att man kan bli utmanad av någon som kommer underifrån. I sådana situationer används ofta aggression - allt från enkla hotsignaler som stirrande till direkt attack. I en fungerande grupp anpassas hotet efter den andres motivation, d.v.s. kraftig utmaning utlöser starkare hot. I hundgrupper påminner man varandra om positionerna genom enkla väl avvägda hot, som att stirra, ställa sig i vägen osv. Aggression ökar avståndet mellan individer vilket innebär att om den blir för stark splittras gruppen. Man ser detta ibland när vi har skapat en grupp som hundarna inte trivs i. Då ökar aggressionsrisken och hoten eskaleras d.v.s. blir allt starkare. Tyvärr misstolkar många “experter” detta som att hundarna slåss om rangordningen när de i själva verket jobbar på att splittra gruppen. På sätt och vis lyckas hundarna ofta med detta eftersom vi börjar försöka se till att de inte träffas när vi inte är hemma. Vi låser in dem i olika rum o.s.v.
Jag tycker nog att vi etologer får ta på oss ansvaret för en del av missförstånden rörande rangordningar. Vi har gjort mängder av försök där djur släppts in i burar, de börjar slåss och så småningom avklingar aggressionen och ett relativt lugn har utvecklats i buren. Det har utvecklats en rangordning som i stort sett baserats på att den som är störst, starkast och mest slagsmålserfaren vinner och kommer högst upp. Men – har det bildats en grupp?
Det verkar ologiskt att påstå att grupper bildas med hjälp av beteenden (aggression) som ökar avståndet mellan individer! Ska man studera gruppbildning måste man ge djuren fritt val d.v.s. det måste finnas flyktvägar. Sådana undersökningar är det ont om. Därför händer det ibland att instruktörer som inte är biologer ger råd om att ta i hunden hårdare d.v.s. öka aggressionen för att skapa “ledarskap”. Ibland kallar man det till och med för “den naturliga vägen” eller liknande.
Det är skillnad på att använda hot för att försvara sin position i en etablerad grupp - som vi ibland gör med kommandon som “Nej!”, “Stanna!” o.s.v. när hunden har fattat ett annat beslut än vi, och att använda aggression för att skaffa sig en position. Om man vill bli flockledare måste man istället visa andra att man är kompetent, trygg och ganska självsäker. Aggressiva hundägare är ofta i stället rädda. Rädda för att misslyckas i tävlingar eller när folk tittar på när man tränar, i vardagslivet när man möter andra hundar eller människor osv. En vanlig anledning till att hundägare visar aggression är att hunden inte gör det de vill, ofta beroende på att hunden inte förstått. Då blir hundägaren frustrerad och arg och aggressionen riktas mot hunden. Den här aggressionen har ingenting med inlärning eller ledarskap att göra utan är enbart ett utslag för hundägarens frustration.
Barn har en smartare lösning på problemet. De skriker rakt ut eller slänger sig på marken (golvet) i ett s.k. tantrumanfall. Jag skulle vilja se fler hundägare lämna hunden, gå ut i skogen och vråla ut sig sin frustration och sedan komma tillbaka till hunden och fundera på hur de ska få hunden att förstå.
Vi har tillräckligt länge betonat ledarens privilegier i gruppen. Det är dags att fokusera även på flockmedlemmarnas krav på ledaren, annars kommer vi aldrig att förstå hur flocklivet fungerar, och hundarna blir hela tiden lidande.
Kopierat från: http://positivhundanalys.se/
Av Lars Fält
I bland håller jag s.k. "Läsa Hund"-kurser där vi försöker beskriva hundarnas beteenden så noggrant som möjligt och sedan diskutera olika tolkningar av vad vi sett. En av de olika situationer som vi använder är en promenad där 4-5 deltagare och deras hundar går en tur på 20-30 minuter med hundarna lösa. Hundägarna registrerar hur många gånger deras hund tar kontakt med var och en av de andra. I förväg har vi kommit överens om vad vi ska räkna som "kontakt". Det finns olika modeller för detta t.ex. "inom en meter" eller några speciella kontaktsignaler.
Det har blivit flera hundra sådana små grupparbeten under årens lopp, och jag kan inte påminna mig något tillfälle där kontakttagandet har varit helt jämt fördelat mellan hundarna. Någon enstaka gång, främst när alla hundarna har varit minst tre år gamla, har antalet kontakter emellertid varit nära noll. Man kan utläsa mycket ur sådana små experiment, men en sak som är uppenbar, är att hundarna väljer vilka de ska umgås med i en situation med fritt val. Det uppstår tillfälliga grupper mellan individer som dras till varandra. Uppenbarligen har de flesta hundar preferenser och aversioner i förhållande till andra. Vad som ligger bakom detta kan vara mycket svårt att avslöja. Ofta föredras hundar av den egna rasen, och det beror nog mest på att de dras till individer som ser ut som den första “språkläraren” d.v.s. oftast modern.
Inom etologin har liknande processer mest studerats i samband med partnerval, ofta med svårförklarade men samtidigt mycket intresseväckande resultat. Hos hundar ser vi ibland hur uppfödarens och tikens val av lämplig avelshane inte överensstämmer, vilket gör att man ibland använder fasthållningar och andra tvångsåtgärder, något som jag personligen ogillar.
Preferenser och aversioner hos hundarna ser man också i deras förhållanden till människor. Hunden gillar en del av våra bekanta och undviker andra. I teorin och tyvärr ibland även i praktiken kan det därför hända att en hund har fått “fel” människa, vilket kan göra livet tillsammans påfrestande för båda.
Flocklivet
Det finns båda fördelar och nackdelar med flockliv. Hos en del djurarter har fördelarna vägt tyngre än nackdelarna och flockliv har utvecklats. Hos andra är det tvärt om. För att inte före resonemanget för långt, begränsar vi oss till en del faktorer som är viktiga för vargen/hunden.
Ett par typer av nackdelar är uppenbara - sjukdomsspridning och konkurrens. Sjukdomsspridning är alltid ett problem när individer uppträder tätt tillsammans. Drastiskt uttryckt skulle man kunna säga att om jag väljer att leva i grupp, betalar jag med risken att bli sjuk.
Inom en grupp blir det alltid konkurrens om resurserna - mat, vatten, sexpartner, utrymme, leksaker o.s.v. Det finns en påtaglig risk att resurserna inte räcker till alla. De individer som blir utan, har ett svårt val mellan att stanna kvar och att utvandra d.v.s. lämna gruppen - tillfälligt eller för alltid. Trots problemen har många djurarter utvecklat flockliv. Tydligen har fördelarna varit fler än nackdelarna.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att en flock består av “hjälpare”. Ibland är hjälparfunktionen relativt enkel som t.ex. att det kan vara till fördel att vara många så att rovdjuren har svårt att rikta in sig på en enstaka individ - sillstim, flyttfågelflockar. Hos människor och djur som lejon, vargar och apor blir hjälparfunktionerna mer komplicerade. Det finns fler roller att spela i flockens liv. Hos vargen gör olika individer olika saker under jakten, vandringarna, valpvården osv.
Ställningen i gruppen
Äldre individer är ofta mer erfarna och kan därför “leda” de yngre till positiva erfarenheter, som till bytesdjur, bärställen, soptippar, skydd osv. Jag tror inte att det handlar så mycket om att “vilja leda” utan att djuren snarare gör olika saker för sin egen skull och att andra märker att det lönar sig att hänga med. Detta innebär att positionen i gruppen blir beroende av individens kompetens. I olika situationer riktas flockmedlemmarnas uppmärksamhet mot olika individer som förväntas agera därför att de tidigare visat sin kompetens i det sammanhanget. Individer med hög kompetens hamnar högt upp i systemet. De spelar många huvudroller i flockens liv.
Hundägare, som inte gör så mycket tillsammans med sina hundar - jag menar allt från vardagslivet till formell träning - skapar inte förväntan hos hunden. Hunden blir mindre intresserad av husse och matte därför att det inte lönar sig att ha uppmärksamheten riktad mot dem. Ägarna uppfattar hunden som olydig.
En viktig funktion hos hundkurser är att bygga upp ägarnas kompetens så att hunden börjar förvänta sig initiativ från deras sida. Detta brukar beskrivas som att man “förbättrar kontakten”. Många hundar är trevliga och mycket sociala inomhus medan ägarna får problem direkt när de kommer utanför dörren. Ofta beror detta på att ägaren spelar fler roller inne än ute. Han saknar kompetens utomhus.
Det blir lite förenklat om man bara ser till det aktiva försvaret. Den här rollen är mer komplicerad än så. Unga djur springer till äldre när de blir rädda utan att de äldre går i försvar t.ex. därför att de vet att det som hände inte var farligt. Ordet trygghet ger en bättre beskrivning av vad det handlar om. Självsäkra, trygga individer hamnar högt upp i det sociala systemet.
Det er svårt att lära hundägare att bli tryggare - det finns till och med de som köper hund för att de är rädda att gå ut när det är mörkt. Många säger att de vill ha en “vakthund”! Med den inställningen kan det bli tveksamheter beträffande positioner inom gruppen. De viktigaste komponenterna i ledarskapet är kompetens och trygghet. Många hundar lever med människor som saknar mycket av detta och därför är det viktigt att vi som håller kurser försöker ändra hundägarna så att hundarna får bättre och naturligare ledare i “sina” grupper.
Försvara sin position
Eftersom flera individer som lever tillsammans kan fatta olika beslut, finns det en risk att samordningen och hjälparfunktionerna kan gå förlorade. Därför behöver grupper någon form av social organisation. Det finns olika typer, men en som är mycket vanlig är den s.k. rangordningen. Man brukar försöka beskriva den som att individerna sitter på olika pinnar i en stege. Någon är nummet ett, någon är nummer två osv. Ju längre ner på stegen man sitter, desto större är risken att man blir utan i situationer med brist på resurser. Det finns en mängd faktorer som påverkar individers tendenser att sträva uppåt eller falla i systemet, allmän kondition, hormonsvängningar, ålder m.m.
Detta innebär att man kan bli utmanad av någon som kommer underifrån. I sådana situationer används ofta aggression - allt från enkla hotsignaler som stirrande till direkt attack. I en fungerande grupp anpassas hotet efter den andres motivation, d.v.s. kraftig utmaning utlöser starkare hot. I hundgrupper påminner man varandra om positionerna genom enkla väl avvägda hot, som att stirra, ställa sig i vägen osv. Aggression ökar avståndet mellan individer vilket innebär att om den blir för stark splittras gruppen. Man ser detta ibland när vi har skapat en grupp som hundarna inte trivs i. Då ökar aggressionsrisken och hoten eskaleras d.v.s. blir allt starkare. Tyvärr misstolkar många “experter” detta som att hundarna slåss om rangordningen när de i själva verket jobbar på att splittra gruppen. På sätt och vis lyckas hundarna ofta med detta eftersom vi börjar försöka se till att de inte träffas när vi inte är hemma. Vi låser in dem i olika rum o.s.v.
Jag tycker nog att vi etologer får ta på oss ansvaret för en del av missförstånden rörande rangordningar. Vi har gjort mängder av försök där djur släppts in i burar, de börjar slåss och så småningom avklingar aggressionen och ett relativt lugn har utvecklats i buren. Det har utvecklats en rangordning som i stort sett baserats på att den som är störst, starkast och mest slagsmålserfaren vinner och kommer högst upp. Men – har det bildats en grupp?
Det verkar ologiskt att påstå att grupper bildas med hjälp av beteenden (aggression) som ökar avståndet mellan individer! Ska man studera gruppbildning måste man ge djuren fritt val d.v.s. det måste finnas flyktvägar. Sådana undersökningar är det ont om. Därför händer det ibland att instruktörer som inte är biologer ger råd om att ta i hunden hårdare d.v.s. öka aggressionen för att skapa “ledarskap”. Ibland kallar man det till och med för “den naturliga vägen” eller liknande.
Det är skillnad på att använda hot för att försvara sin position i en etablerad grupp - som vi ibland gör med kommandon som “Nej!”, “Stanna!” o.s.v. när hunden har fattat ett annat beslut än vi, och att använda aggression för att skaffa sig en position. Om man vill bli flockledare måste man istället visa andra att man är kompetent, trygg och ganska självsäker. Aggressiva hundägare är ofta i stället rädda. Rädda för att misslyckas i tävlingar eller när folk tittar på när man tränar, i vardagslivet när man möter andra hundar eller människor osv. En vanlig anledning till att hundägare visar aggression är att hunden inte gör det de vill, ofta beroende på att hunden inte förstått. Då blir hundägaren frustrerad och arg och aggressionen riktas mot hunden. Den här aggressionen har ingenting med inlärning eller ledarskap att göra utan är enbart ett utslag för hundägarens frustration.
Barn har en smartare lösning på problemet. De skriker rakt ut eller slänger sig på marken (golvet) i ett s.k. tantrumanfall. Jag skulle vilja se fler hundägare lämna hunden, gå ut i skogen och vråla ut sig sin frustration och sedan komma tillbaka till hunden och fundera på hur de ska få hunden att förstå.
Vi har tillräckligt länge betonat ledarens privilegier i gruppen. Det är dags att fokusera även på flockmedlemmarnas krav på ledaren, annars kommer vi aldrig att förstå hur flocklivet fungerar, och hundarna blir hela tiden lidande.
Kopierat från: http://positivhundanalys.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar