torsdag 7 augusti 2014

OBDUKTIONSRAPPORTEN


Yuzz obduktionsrapport har kommit.
Diagnos: Neuroaxonal  dystrofi/ myelinopati i vit substans av ryggmärgen (ventralt)

Ur rapporten: ”De väsentliga förändringarna sågs vid histologisk undersökning av ryggmärgen. Förändringarna var mer uttalade i den ventrala delen av vit substans i flera områden av ryggmärgen (inklusive cervikala, thorakala och lumbara områden). I flera områden av den vita substansen sågs förekomst av axonal svullnad med förekomst av så kallade spheroider och uttunning av myelinlagret. Dessutom sågs flera tomma myelin-bunda vakuoler. Vidare sågs en viss del uppluckring av hjärnvävnad (myelomalci).
Undersökningen av cerebrum, midbrain och cerebellum haar bedömts som normal. Ingen uppenbar missbildning eller neoplastisk förändringar sågs. Undersökning av kroppsmuskulatur sågs inga uppenbara avvikelser.”

Jag vet inte riktigt vad allt i rapporten betyder men veterinärens förkortning var över lag förändringar i ryggmärgen som kunde förklara hans neurologiska problem. Förändringar både i nacken samt bröstrygg och ländrygg. Antagligen felbelastat pga av detta och fått smärta och därav också börjat utveckla artros.
Inget som är känt hos BorderCollisar utan vi har nog bara haft otur.
Man får blandade känslor…
Jag är glad att dom hittade något som kan förklara hans rörelsemönster men samtidigt är det fruktansvärt att inte veta hur länge han haft det och hur länge han har haft ont. Det är jättejobbigt att veta att jag tvingat honom till saker i träningen som han antagligen gjort fast han har haft ont, bara för att jag velat det. Det är jättejobbigt att man har skällt på han för att han inte betett sig, när han antagligen inte kunnat göra annat för att kroppen inte lydde och det är fruktansvärt att veta att han inte kunde ligga still för att han antagligen hade så himla ont, inte för att han var en liten buse.

Jag är ändå glad att jag  gick på min känsla och inte på vad den första veterinären på Strömsholm sa. Hon som ville att jag skulle börja ett rehabiliteringsprogram utan att ens ha kunnat ställa en halv diagnos.
Kerstin, sjukgymnast på Ultuna, tyckte inte det var ett alternativ, ”aldrig att jag ställer den där hunden i trasken”, var hennes spontana reaktion. Och jag är glad att jag lyssnade! ”Kjerstin brukar ha rätt!” Det är vad man oftast hör i hundsvängen. Och så även denna gång.

Så att jag väntade på att åter få komma till Strömsholm men denna gång Lennart är jag också glad över. Han som jag vet har hittat felet på flera hundar som andra har stått och kliat sig i huvet över.
Inte för att han ställde nån direkt diagnos men det var ändå hans ord som fick mig att avsluta Yuzz lidande. Även om jag känt mig som en mördare tills jag läste obd-rapporten så har det nu bytts ut till att jag känner mig som en hundmisshandlare som inte fattade tidigare att det var något som inte stämde… Men men det går väll över.

Tack alla som stöttat mig innan och efter detta svåra beslut, och ett extra tack till Anna som varit med sen första misstanke till sista vilan

Fina lilla Yuzz, förlåt för att jag var trög…
 
/M

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar